Tur i Oturen
Senaste veckan har varit galen och annorlunda på många sätt. Midsommarafton var trevlig, midsommardagen var mindre trevlig. Och det berodde faktiskt inte på baksmälla!! Jag drack inte en droppe alkohol. Däremot blev jag väckt av mobilen tidigt, farmor var riktigt dålig.
För ett år sedan dog farfar, nu var det även farmors tur. Den här gången var jag förberedd på vad jag skulle möta när jag öppnade dörren till hennes sjukhussal. Jag visste hur det skulle lukta, jag visste hur blek hon skulle se ut och jag visste att hon skulle ha svårt att andas. Vi satt där ett par timmar, jag visste att hon skulle dö.
Jag hoppas på att hon är med farfar nu och att de återigen får tillbringa tid tillsammans. Jag hoppas på att hon slipper vara ensam, slipper ha ont och slipper det hårda livet här. Att hon kommer till en bättre plats. Man kan ju alltid hoppas. Synd att jag missade så många år med dem. Synd att jag inte kände de bättre. Jag får bevara de få minnen jag har från den tiden då de var friska.
För att göra den här veckan ännu värre, exploderade gymmet som jag tränar på. Inte för att det går att jämföra med farmor, men bara för att irritera mig ytterligare. Jag precis köpt ett kort som gäller 3 månader och självklart ska det gymmet där jag tränar brinna upp. Vad är sannolikheten? Ska man se något positivt är det väl att jag åtminstone inte var där och tränade när det hände...
Jag ska upp tidigt och jobba imorgon och sedan bär det av till Linköping. Dags att sova, med andra ord!